all is full of me

I'm there again. At the point when I don't know what to go or do. I don't know how much of myself I should give and how much I should keep for myself. In some ways I hate to get to know new people that are really nice because I can't handle it. And almost noone knows about this because I don't tell them. And a lot of the times when I've been completely honest people have left me and I don't want that to happen because it tears my heart apart. It's like I destroy things just with the way I am and still I think it's only H that have had the courage to stand up and take all that's me. Or maybe he just got used to it slowly.

home-free

I'm pretty sure I passed my exam and I've had a free weekend with nothing to read or learn. And it were a good one with nice people to be with and sweet things to do and I've had some rest even though I haven't had that much sleep.

But it's not enough. I need more. As usually.

...and the voices of madness, from my subconscious, singing songs of sadness...

...and it's still there, trying to get me but today I've been so busy all day that I've been able to run away. I know a lot more about bones and I think I can pass the exam tomorrow. I bought chocolate, bananas and gonna make loads of coffee to bring and afterwards I'm gonna be free for a whole weekend.

Everyone in my class are kind of obsessed to get so drunk as they possible can afterwards but I'm not sure how good it is for my mood right now to drink a lot. Maybe I just go home and cry even more (or I'll have the time of my - so far quite boring - Uppsala-life).

I should probably take a shower and go to bed right now but I know myself. I'm gonna sit here in front of the computer for an hour or two, then maybe take a shower and then have some tea and a cigarette (and maybe I'll get caught by my feelings and cry a bit), read a while and then maybe fall asleep. I just hope I'll dream something nice the few hours I actually will be asleep.

saeglopur

And I try so hard to be happy but I really can't.

I had to go home and take care of the cats and the best and worst thing to do when you're on the edge is to drive alone when it's almost dark outside. I had this amazing moon on one side and the descending sunset on the other and a light mist and I drove by the airport and saw all those planes depart to places I want to go. And already in the car, miles from Uppsala, I started to cry and when I came home I pushed it away as long as I could by doing everyday stuff but it always comes back to you. It always does.

Sometimes I wonder if the thing I miss the most is someone to give all my love and feelings to. I haven't been in a situation like this for a long time. It's so strange to have all this love and things to tell inside of me that noone really wants or cares about. The problem is that it leaves me anyway and just vanish into nothing. I feels like my heart gets thinner and thinner untile there's nothing left of me and I don't know how to stop it. I don't know how to make it come back to me or to replace with something that will help me survive.

I'm afraid I will perish and become totally empty and lost because even if I hate all those feelings I have now it's still better to have them than nothing. I won't let that happen, I won't let anyone take away such a big thing of me but I really don't know how to stop it and that really scares me.

happyhappy please

It's the first time since I started working today when noone calls and still, I don't start to study for the exam - I write a post here instead.

My mood is kind of frail right now, I feel ok or sometimes good but it can change in seconds. I feel free and happy and then suddenly I get caught by something and my mood dips. I don't know why and I don't want it like this but at least I have an meeting with my therapist soon and I really need it.

And I really should stop whining. I realise that nothing I write here is nice to read right now and I really must find and highlight the good things in life. If I don't I'm gonna be one of those bitter cunts that call to my work and whine over nothing.

So from now on - only happyhappy thoughts please!

dreams and memories

Sometimes I feel like I'm living in a dream or in a place of memories. I have big troubles coping with now or today and I spend hours thinking about the past or planning the future. And it's even harder right now when I have a lot of good (and bad) memories and a lot of nice (and evil) things to look forward to.

I really need to live a little bit more for the moments right her and right now. I need to appreciate my life and myself just in this second. I'll try to practise.

no batteries left

And just when I had decided to really look for things to take pictures of everyday and found some really good things to shoot, my camera ran out of batteries. It's so me right now.

But if it had worked I would now have put out a pic of a little boy on the underground carrying a bouquet of red flowers half his own size and a really nice sun over the roofridges at Söder. I sat there in the evening sun having coffe and blueberrypie with Snöret and my lovely brother who just came home. It was wonderful to see him again.

And I feel ok now, sat on the underground with Lily Allen in my ears and watched out the window and felt calm and not too bad inside. A big improvement from the last days.

home sweet home

I'm at the place were I feel most comfortable right now. The apart- ment I shared with H in Stockholm is still my home inside and I love to be here. And of course, I also have our two lovely cats here which is really cosy.

And I actually have some moments when I feel really good. I had a moment just an hour ago when I was going from the underground to the apartment listening to music and I felt so happy and cool and life suddenly felt worth something.
But then after a while it's like I wake up and face reality and re- member the things that are fucked and then I just dip down again. I don't know how to cope with that but I really want to be able to.

And of course, I talked again with my sister and she's a really sweet cupcake and I love her. And watch this - I can come up with more - tonight is my lovely brother coming back from Berlin and that's gonna be sweet as well.

There are a few lights in my dark alley of pathetic western-world- problems.

I need more cheerios

I passed the exam, feeling slightly better. One done, one to go.
Home in Uppsala now, waiting for Cissi to come home and pack her things so we can leave (she's off to Italy and I'm going to my beloved Stockholm).

I'm kind of emotional exhausted and tired of myself. And I feel things have to be more cheerios in my life or else my few readers will kill themselves because everything here is so depressing. I'll try to make things better (if I only knew how).

I don't look on the bright side of life

My life is not that much better, had some awful nightmares and woke up feeling like it was the end of the world. Tried to comfort myself with coffe, cigarettes and a call to my sister but even though it helped a bit it's still a fucked up day.

Luckily my studying yesterday was successful, now I understand a whole lot more about embryology and I think I can do ok on my practical exam that I'm gonna do in 45 minutes. The problem is that when life feels like shit and I have days like this one I couldn't care less about anatomy.

But tonight, off to Stockholm and hopefully that will get me in a better mood.

I wish I wasn't mad anymore

I really don't know what to do with myself. I'm having one of those horrible days when J is inside me all the time and just fucksfucksfucks me up.

Sometimes it's good, sometimes it's ok and sometimes I really don't care but I still have times like this. Some people tell me that it was just a fling and that we never really knew each other and I guess that's a way you can look at it but why is it so hard then? Why can't I just forget about everything and go on with my life?

And at the same time I'm so pissed off with myself that I just couldn't be happy with H. He is the fucking best and I just wished that I loved him madly but I don't and we can't be together until death do us apart because it's not perfect and then it's not fair.

So I just sit outside my parents house on the Island, smoking and maybe crying a bit, watching the bright stars in the sky and think about the same thing I've been thinking about a long time now.

And I hate it because noone can tell me why life's like shit a lot nowadays.

all work and no play etc

It's just school, school, school right now so Amanda took me and Emma to the opening of a new restaurant in Söder (Stockholm). It was a free bar so today I feel a little bit tired even though my massive headache from this morning luckily have left me alone.

It was wicked and we got really drunk and had a lot of fun and met some strange people at the first place but then we went to Pet Sounds and met some really rude people who thought that we disturbed them at their table.
It was fucking bullshit because even though we were drunk we still had manners but they didn't and after a while Amanda got so pissed off so she called one of the guys cunt and he fucking deserved it. The funny thing was that the waitress talked to us and everything was ok (no hard feelings etc.) but when we were going she came to us and said we had to leave because her boyfriend said that we had called him a cunt. Nice timing of her since we were leaving anyway hahaha.

I'm working today (or actually I'm finished, I just sit here to **** on my work computer) and maybe I'm gonna meet Amanda for some studying after this and I really can't decide if I should go out to my parents place on the Island or just stay in Stockholm and study, study, study.

To be honest I'm now happy over my trashed arm because otherwise I should have worked this weekend and I really have to study for the practical exam on monday.

So, off we go with Dyce and some bones.

goodnight

Went to school 7:30 and came home 23:30. I'm so tired I almost can't sleep. But now I know everything about the anatomy of the urogenital organs.

Yey.

vet-school fucks me everyday

Slightly better than yesterday even though school was exhausting. Had a nice talk with Ulf and Karin in my class after the dissection and it was so nice to sit in the sun, smoking and having some coffe and a good talk about things in school.

Me and Karin figured out that we want almost the same things, like study abroad and when we've graduated do the North American Veterinary Licensing Examination (NAVLE®) that gives you permission to work in USA. I'd really want to be able to work all over the world since I definitely won't stay in Uppsala or maybe not even in Sweden.

When I'm done here I'm gonna move to England, live by the sea in a lovely cottage with an amazing person that will love me and make me happy. And I'm gonna sail and do a lot of vet-stuff. I can't wait (but don't tell anyone because they all want me to take care of their animal here in Sweden).

I didn't study tonight but at least I went for a walk, washed my clothes and unpacked my bag. And of course I'll put myself to bed too late (as always). Fuck facebook etc.

And thanks for yesterday H. You are the sweetest and best.

I just wish things were different

I really do.

morvern callar

I take an emotional break, cry a bit and have a cigarette. And then I move on to the next one and afterwards I feel free again. I feel like it's ok and that I'm gonna be fine eventually.

It's still surreal and I wonder if I ever will figure out how to mix the two parts of me but at least I sometimes have the energy to try to.

And that's why I love movies so much. They put me in different moods and they can really help me get going. Or falling.

I guess it's one of my choices of drugs. A quite healthy one.





And by the way - the book by Alan Warner is even better.

requiem for a dream

I went back home to the apartment and everything was fine and then I watched this movie and now I can't stand anything.

Sometimes (or most of the time) I feel like I have this dark hole inside of me that noone can see or know about. Maybe it's my destructive youth or my former depressions that created it, who knows, but it feels like I have this split personality. One part of me is so strong and have this bright future and will do just fine but the other part just feels so fucked up that I really don't see any point in trying.

But the thing is that not many people know about this and not many people care. And I know I'll manage just fine by myself but I don't want to be alone. I want someone who want to share all the things in life with me and I want someone perfect. I still have to stop myself when I think that I should call him and tell him about the amazing things that happened. I think sharing is the thing I miss most about not being in a relationship.

Even if I know I can't be with H anymore it's still a huge hole in my heart were we used to be together and that hurts so much and I feel so lonely (in some ways I still love him so much). I just want things to be good and wonderful like they were back then. I just wanna be happy and satisfied with the times that were but I'm not and I'm so sad for that.

And I still miss J in so many ways that it tears me apart and even if I know I won't give him more energy he's still in my head and heart and drains me. I hate that and I hate everything about it and sometimes I really wish I had never met him.
And sometimes I just want it back, I just want to be in the sun in Brighton, looking out over the sea and share it with someone that loves it as much as I do.

Sometimes I feel like I will never be happily in love again and that scares me more than anything.

home sweet home

Kom hem igår och var helt slut överallt och det var så skönt att vara hemmehemmahemma i sin egen underbara lägenhet med de sötaste pälsbollarna och den skönaste sängen.

Behövde inte vara moraliskt stöd på Shirleys äventyr och vara bara hemma och gjorde inget alls. Var rätt låg men sedan kom Cissi och Caroline förbi en sväng och muntrade upp mig. Inte så mycket att de lyckades få med mig ut men tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig och känna mig rätt ok.

Jag och Cissi pratade om ångest-saker som framtida boende, hennes hästkurs och J. Kanske fortsätter vi att bo ihop i Uppsala om hon blir kvar i närheten och i så fall kan vi få en soft lägenhet mitt i stan med hjälp av hennes tusen års kötid hos Uppsalahem. Det skulle kunna vara ett alternativ till Stockholm men då ska det vara en gorgeous lägenhet.

Angående J har jag inte hört något från honom sedan London och jag har definitivt tröttnat. Jag var ganska tydlig med vad jag vill ha om vi skulle vara vänner och eftersom han uppenbarligen inte vill/kan/har tid att ge mig det så wtf. Jag mailade min nya adress till honom så om han hör av sig så fine men jag tänker inte längre lägga någon energi på att vi ska hålla kontakten.

And regarding London I have wonderful Jessica there anyway so I can go there whenever I want too. And we're talking asap.

ontogenes, my ass

Tillbaka på SL, glad i hågen med en helg i Stockholm framför mig. H är på kryssning med sina ryska hoes så jag har lägenheten för mig själv och vaktar katterna (får väl dra hem några lettiska hoes för att toppa honom haha).

Bestämde mig för att jobba två dagar den här helgen eftersom allt med skolan kändes så bra och under kontroll förra veckan. Det var innan vi fick 300 nya benknölar att lära oss samt ett stycke härlig embryologi fylld med tusen celldelningar, lager och utvecklingsfaser som kommer att vara en stor del av tentan om två veckor. Vi hade fyra timmars attackföreläsning nu på förmiddagen och typ alla satt som fågelholkar. Jag kommer inte att satsa på detaljkunskap i alla fall, det är ett som är säkert.

Känns rätt bra att vara tillbaka och jobba (förutom att jag antagligen borde plugga istället men om jag har tur är det ingen som ringer ikväll och jag kan lära mig 300 benknölar). Jag behövde verkligen en månad ledigt, nu är jag jättetrevlig mot alla i telefon.

Och ikväll tvingar Shirley ut mig på nå jävla date-äventyr i vanlig ordning och jag var svag och sa ja fast jag börjar jobba nio imorgon bitti men wtf, det kan nog bli trevligt ändå och det är väl lika bra att försöka roa sig när jag är i Stockholm, jag lär ju ändå inte plugga när jag kommer hem.

teleporting

Jag kommer på mig själv med att gå runt i en dvala när jag rör mig i Uppsala. Jag försöker på något sätt att inte känna efter hur det känns eller är. Allt är ju rätt bra hemma för där finns Cissi, katterna och så pluggar jag en massa eller läser. Det känns inte som om jag är i en ond stad då.

Likadant på skolan. När jag väl är där är det väldigt trevligt och jag trivs bra och mina klasskompisar är bra och det känns inte heller särskilt dåligt. Ofta har jag till och med sjukt roligt.

Men så fort jag börjar tänka på vart jag är eller måste ta mig mellan de två ställena får jag ångest. Jag antar att det är något jag kan öva bort om jag vill och att jag kan vänja mig. Men jag vet inte om jag vill.
Jag vet inte alls vad jag vill och jag funderar sjukt mycket på om jag ska förlika mig med Uppsala och försöka hitta ett schysst boende och bara flytta hit och bita i det sura mongostads-äpplet eller om jag ska flytta tillbaka till Stockholm och ta att det kommer att kosta mer och äta upp mer tid.

Ahh, jag vet inte. Det jag helst vill ha är ju ett billigt boende i centrala Stockholm och en liten teleportör som släpper av och hämtar mig vid skolan varje dag.

water sniper

Jag borde plugga men istället sitter jag och läser alla länk-******* som jag inte hunnit läsa förut. Jävla Schulman-familjen tar ju typ timmar att läsa om man inte kollar dem så ofta. Men nu är jag nästan klar. Jag hinner inte med flera, det tar för lång tid och jag prioriterar som en sjuåring.

Hannes försöker ligga på datorn och ska ha sin äckliga lilla nos med rutten andedräkt i mitt ansikte hela tiden. Och så fort man inte ger honom uppmärksamhet 24-7 så blir han som en ADHD-unge - förvisso sjukt söt och man tycker ju om honom värsta mycket men ändå... Ibland vill man bara döda honom. Häromnatten jamade han varenda gång jag somnat så att jag vaknade igen, vi ska köpa en vattenpistol som jag kan skjuta honom med uppifrån min säng (mohahaha).

Ibland önskar jag att jag kunde göra likadant med alla jävla studenter och cyklister i den här staden. Och vår basgrupps- handledare.

house önskas

Kvällens House hade något tunn story (troligt att man inte känner/upptäcker en fästing på fyra dar) men jag tycker ändå om det så nu finns det i allafall lite pepp på tisdagar. Och jag som dessutom ska bli veterinärmedicinens svar på dito behöver ju lite inspiration.

Är dessutom klar med digestions-apparaten och har börjat med alla tusen ben och knölar som vi ska kunna. Börjar få lite mer överblick igen och som tur är slapp vi treorna idag och fick riktiga lärare.

Jag tror att jag överlever och jag har precis fått en åthutning av Snöret för att jag bara gnäller över Uppsala hela tiden så jag får väl försöka sluta med det. Det är bara så svårt när man otrivs på ett ställe så mycket. Men jag försöker faktiskt vara konstruktiv och komma på hur jag ska blir pepp på boende och liv och lösa allt efter jul.

Ge mig tips eller råd eller en billig först-hands-etta vid S:t Eriksplan!

I wanna go home

Efter en natt med ganska onda mardrömmar vaknar jag sådär halvutsövd och känner inte lust till någonting, särskilt inte till att attenda vet-school. Jag vill bara tillbaka hem (till Stockholm och till mitt hem som i praktiken inte finns längre) och vet inte hur jag ska klara av allt.

Armen är slightly bättre, antagligen för att jag aldrig låter ipren-halten i min kropp ligga under 400 mg. Kunde i alla fall sova nästan ostört.

Sitter i skolan och väntar på menlösa benförevisningar av taffliga treor. Jag dööör. Tur att jag hinner med lite kaffe- och ciggpepp innan. Sluta röka, sure men vafan - det är ju enda trösten just nu.

tröst

Och när allt känns lite extra fucked, när Cissi har somnat och jag för allt i världen inte kan gå och lägga mig fast jag borde så går jag först ut och röker och ringer till H. Även om vi egentligen inte säger så mycket är han den som ger lite tröst, som fortfarande känns lite hemma och trygg när jag inte vill vara där jag är och göra det jag gör. Jag vill ju ringa till J också, jag saknar verkligen att prata med honom för vi var så lika och han förstod faktiskt det mesta men jag tänker fan inte ringa till honom förrän han ger mig något först så det går ju bort.

Sedan går jag in och läser emelies ***** och på ett konstigt sätt tröstar det med. Jag vet inte varför men det känns lite bättre och jag peppar mitt liv. Skitsamma att allt suger, jag är ändå bra och cool och can handle it.

now I lay me down to sleep

Träffade en ny, helt amazing människa i helgen i form av Cissis kompis Jorges och även om vi hade så himla kul och trevligt var det så mycket med honom som på olika sätt påminde om J och jag orkar inte längre vara ledsen över det. Jag hatar det och vill bara få bort det ur mitt huvud så varför gråter då ibland innan jag ska sova?

Antagligen för att det bara är då jag hinner känna efter och det gör mig rädd.

ur fas

Jag försöker finna mig tillrätta och försöker hitta ett sätt att samordna allting i mitt liv men det känns bara som ett kaos och som att allt är överallt och glider ifrån mig innan jag hinner få fatt och organisera upp.

Anatomikursen blir bara mer och mer förvirrande och för tillfället har jag ingen aning om exakt hur mycket vi ska kunna till tentan och jag hatar när man inte vet vad man ska lära sig och kan planera sitt pluggande. Allt kändes perfekt och strukturerat i fredags när jag satt på Bönor & Bakat och pluggade men när jag kom till skolan idag skulle vi helt plötsligt lära oss tiotusen nya saker och ska tydligen få ett utökat PM över hundens anatomi och jag blir tokig. Kan vi bara få veta vad vi ska lära oss på en gång?

Lyckades dessutom stå ivägen för en fallande gasolvärmare på Humlan i fredags så nu har jag fått brännskador över halva överarmen och det gör så ont att jag dör. Kunde inte sova inatt och har gått runt i som en dimma idag och det värsta med att ha ont hela tiden är att man blir så trött och irriterad och bara vill försvinna.

Veckan börjar med andra ord jävligt dåligt och jag vet inte riktigt hur jag ska komma i fas igen.

du vet aldrig

Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig helt vuxen eller totalt hel?

tyra is my hero

Jag landar i Stockholm eftersom jag inte går i skolan imorgon. Bor hos H och katterna och äter pannkakor till middag. Hoppas att jag ska få lite ro att plugga anatomi men facebook och ANTM förstör.

Jag vet inte varför (för jag trivs väldigt bra i lägenheten i Uppsala) men jag har svårt att sova där. Vaknar flera gånger under natten. Det är inte svårt att somna, inte svårt att somna om men uppen- barligen sover jag inte särskilt bra där och jag måste få en hel natt ovaknad. I min stora säng i gamla lägenheten sover jag som en säl med katterna och H i högar runtomkring. Det ska bli så skönt att gå och lägga sig.

Och idag kändes det inte heller som om jag flydde till Stockholm. Kanske börjar jag vänja mig vid Uppsala och kanske kan jag vänja mig vid det så mycket att jag kan bo där medan jag går i skolan. Det vore ju ganska soft eftersom det är sjukt dyrt och tidskräv- ande att pendla.

Nu ska jag dricka te, röka på balkongen och njuta av vår amazing innergård. Jag önskar att jag kunna bo i den här lägenheten jämt och ändå ha nära till skolan.

skoldag

Jobbade med att mocka skit på hästkliniken för första gången idag och det var sjukt segt att gå upp i ottan och tog sjukt lång tid första gången. Jag hatar att mocka tidningspapper (särskilt när boxarna är size fölning) men jag antar att jag kommer att vänja mig. Det var ju ändå över två år sedan jag skötte hästar på riktigt.

Dissekerade mink idag och det går förvånansvärt bra för mig att bara stänga näsan. Var sjukt nojig innan eftersom jag är så spy- känslig när det kommer till lukter (däremot har jag inget mot att se blod och skära i djur som tur är). Och bitvis är det så coolt och intressant att man nästan glömmer bort det som inte är så fresh med hela grejen. Har en relativt bra basgrupp också och vi funkar rätt bra tillsammans.

På eftermiddagen hade vi gruppdiskussioner om att gå på vete- rinärprogrammet och jadajadaja. Fick dock en del bra info och en del mindre bra.

Vi är den första klassen som läser till veterinärer enligt det nya europeiska universitets-systemet vilket betyder att de ändrat på delar av utbildningen. Vi kan (om vi vill) ta en kandidatexamen i veterinärmedecin efter tre år och sedan göra något annat men om vi vill få legitimation och jobba som veterinärer måste vi gå hela utbildningen och ta en master-examen.
Det trista är att vi inte kan jobba som smådjursveterinärer efter fyran som de innan oss gjort i alla år. Det ger mig förvisso ett till riktigt sommarlov men det är ju roligare ju fortare man kan börja jobba.

Forskade även lite mera i utlandsmöjligheterna och det verkar vara svårt att hitta möjligheter att byta utbildningsdelar rakt av men jag fick tips om att det kan finnas en bra ett-årig patologikurs i England. Men då måste man ju gå ett år extra och frågan är om man vill det under själva utbildningen. Fick i alla fall en massa att fundera på inför framtiden.

Men jag kanske ska satsa på att klara tentan i grundläggande anatomi om tre veckor till att börja med.

uppfuckingsala m.m.

Så var man student på veterinärprogrammet då. Det känns inte så hemskt som jag trodde och bitvis är det väldigt kul men det är svårt. Jag ändrar humör/åsikt/känsloläge ca en gång i timmen och det tär på en i längden.

Att bo i Uppsala är hitills värsta trevligt och värsta hemskt.
Trevligt med tanke på att jag mest bara är hemma med Cissi och katterna i lägenheten som är väldigt trivsam samt att det är relativt nära till skolan och att jag har börjat knarka facebook.
Hemskt med tanke på att det är en ganska trist stad om man inte älskar studentikosa aktiviteter, kollektiv-trafiken är ap-dyr, min skola ligger på bondlandet utanför och att jag ska gå i skola här i minsta fem år till (aahh jag dör).

Dock behöver jag nog inte bekymra mig om det i längden eftersom jag antingen kommer att få skallskador eftersom loftsängen är lite för hög jämfört med takhöjden eller bryta bäckenet när sängen brakar ihop eftersom jag inte kan skruva fast den i väggen då studentstaden inte tillåter dylika aktiviteter.

Skolan är ändå trevlig (när man väl tagit sig ut dit) och min klass är nästan över förväntan bra. De flesta är mellan 20-30 år och flertalet är väldigt trevliga. Självklart dominerar de blonda flickorna som bara äälskaar hundar och hästar men jag håller för öronen och blundar när de kommer och koncentrerar mig på alla trevliga istället.

Det är en del att stå i och ganska mycket att lära sig men inget är så svårt som fysik på universitetet så jag tror nog att det ska gå bra. Jag börjar komma in i det mesta nu och har styrt upp en massa praktiska saker och imorgon börjar jag mocka lite skit på häst-kliniken så nu är jag nog mer eller mindre på banan.

Om jag dessutom droppar att bro numera är i Berlin för en månad framöver, jag hängde på Ön i helgen och bara sooov samt åt lite kräftor med familjen och att jag redan flytt till Stockholm en natt för att få andas lite så är jag nog även på *****-banan också. Vilket gör att jag kan försöka skriva lite mer regelbundet och faktiskt inte bara outa big events i mitt liv som nyss varit.

min nya digi-kamera är awesome

solnedgång på väg ut till norrpada


på stora knuven I


på stora knuven II


mossa


h'anna seglar i grådis


på väg hem i skymningen


jag i h'anna


h'anna seglar i sol

after ldn, before vet-school

Jag landade i Sverige igen och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Dock var jag sjukt glad att jag flyttat alla mina saker innan semestern så att jag bara kunde vara på Ön och försöka vänja mig vid att jag skulle börja skolan.

Trotsade min förkylning och var ute och seglade med mami och papi och fick lite hav, stjärnor och Norrpada innan jag var tvungen att flytta. Jag har inte varit därute på två år så det var så himla fint och trivsamt. Det är en stor bit av min barndom som finns där ute bland klipporna.

På lördagen var jag på min sysslings 30-årsmiddag och det var väldigt trevligt eftersom jag inte träffat dem på länge (och allt blir ju så mycket trevligare när man har en karriär som faller i god jord hos frun i familjen- hahaha).
Åkte till lilla staden efteråt, träffade bästa lillasyster och försökte uppbåda lite entusiasm för ett av de få tre-ställen som erbjuds men allt socker på Åland kunde inte hjälpa till. Jag vet att jag förstört ganska mycket av min glädje med att gå ut hemma genom alla lovely klubbar i London men det var längesedan jag kände mig så alienerad från människor. De är säkert fina de med, bara jag slipper se dem ute och gå på de ställen de går till och lyssna till det som de lyssnar på.

Det är illa när höjdpunkten på kvällen är att åka hem på natten, sitta i bilen och prata med syster, röka och lyssna på nattmusik. Fast ändå, det bästa jag vet är att köra bil och lyssna på bästa musiken när det är mörkt ute och det känns som om man är inuti en egen värld och inget är drygt eller omöjligt. Och man slipper ha ångest för att man ska börja en 5,5 år lång utbildning två dagar senare.

pics from ldn

me at the kebab-place beside noone


remus butterflies


me & bro drinking coffe at tate modern


me & jess at trailer trash


tom & peter at tt


bubbles at camden market (had to buy one of those toys)


bro, kitty, julia & sarah outside wet yourself


pablo and his sweet boy outside wys


julian, tom & peter outside wys

history from ldn

Det var som att komma hem igen men till ett hem som var tomt, ekande och samtidigt fyllt med människor som bara nästan är ens vänner. Det var som att besöka ett barndomshem fyllt med minnen men där det numera bor nya människor som inte alls bryr sig eftersom de inte har någon relation till dig eller det du kommer ihåg som viktiga saker.

Jag gick runt med allt det som gjorde ont inuti och vart jag än vände mig fanns det något som påminde om det jag tyckte så mycket om. Och vart jag än vände mig var jag ensam och hade ingen att prata med och det var nog det värsta. Men samtidigt hade jag inget att säga.

Det var svårt först men efter några dagar vänjer man sig, följer med, uppfylls och stoppar i sig allt av vad staden har att ge och på fredagen när jag stod på Trailer Trash dansgolv var jag nästan bara lycklig. Jag älskar ju allt med London så mycket och jag tog verkligen tillbaka allt och kom på vad som faktiskt betyder något och är viktigt.

Och jag hängde en massa med Jess som är så himla bra och hon tog hand om mig på måndagen när jag var lite sjuk, kände mig eländig efter helgen och behövde något fint att luta mig mot. Och jag flyttar till hennes underbara hus i södra London nästa sommar och skaffar ett shitty sommarjobb och äter mera av allt.

Och jag träffade J till slut och det var konstigt men bra och väldigt fysiskt. Jag vill ju inte vara ihop med honom för jag kan inte vara med någon som gör som han gjorde och jag kände det och fick ett bevis på att jag kommit över nästan allt ganska mycket. Och jag fick nog säga nästan allt jag ville till honom och kanske har vi någon form av deal som kan funka och som kan göra allt bra mellan oss för jag kan inte vara långsint och på något sätt tror jag att jag lämnat en bit av oss bakom mig. Kanske kan vi vara vänner men jag har svårt att veta hur mycket effort jag orkar lägga ned på hela saken.

När jag åkte hem det var första gången det faktiskt kändes ok. Det var skönt att åka tillbaka till tystnaden, ensamheten och Ön. Och även om det kom en backlash av ledsenhet som jag fick gråta ur mig ute vid havet känns det som jag verkligen behövde det här för att komma vidare, för att kunna börja mitt nya liv och för att kunna komma tillbaka.