history from ldn

Det var som att komma hem igen men till ett hem som var tomt, ekande och samtidigt fyllt med människor som bara nästan är ens vänner. Det var som att besöka ett barndomshem fyllt med minnen men där det numera bor nya människor som inte alls bryr sig eftersom de inte har någon relation till dig eller det du kommer ihåg som viktiga saker.

Jag gick runt med allt det som gjorde ont inuti och vart jag än vände mig fanns det något som påminde om det jag tyckte så mycket om. Och vart jag än vände mig var jag ensam och hade ingen att prata med och det var nog det värsta. Men samtidigt hade jag inget att säga.

Det var svårt först men efter några dagar vänjer man sig, följer med, uppfylls och stoppar i sig allt av vad staden har att ge och på fredagen när jag stod på Trailer Trash dansgolv var jag nästan bara lycklig. Jag älskar ju allt med London så mycket och jag tog verkligen tillbaka allt och kom på vad som faktiskt betyder något och är viktigt.

Och jag hängde en massa med Jess som är så himla bra och hon tog hand om mig på måndagen när jag var lite sjuk, kände mig eländig efter helgen och behövde något fint att luta mig mot. Och jag flyttar till hennes underbara hus i södra London nästa sommar och skaffar ett shitty sommarjobb och äter mera av allt.

Och jag träffade J till slut och det var konstigt men bra och väldigt fysiskt. Jag vill ju inte vara ihop med honom för jag kan inte vara med någon som gör som han gjorde och jag kände det och fick ett bevis på att jag kommit över nästan allt ganska mycket. Och jag fick nog säga nästan allt jag ville till honom och kanske har vi någon form av deal som kan funka och som kan göra allt bra mellan oss för jag kan inte vara långsint och på något sätt tror jag att jag lämnat en bit av oss bakom mig. Kanske kan vi vara vänner men jag har svårt att veta hur mycket effort jag orkar lägga ned på hela saken.

När jag åkte hem det var första gången det faktiskt kändes ok. Det var skönt att åka tillbaka till tystnaden, ensamheten och Ön. Och även om det kom en backlash av ledsenhet som jag fick gråta ur mig ute vid havet känns det som jag verkligen behövde det här för att komma vidare, för att kunna börja mitt nya liv och för att kunna komma tillbaka.