borta bra men...

...nu är jag äntligen nästan tillbaka i skrivandet. Klockan är så sent att jag måste sova nu för att inte göra det i skolan imorgon och även om saker och ting kunde vara mer perfekta så har jag i alla fall fått tillbaka min dator och lyckats koppla in den till the internet i mitt nya hem.

Och eftersom det betyder att jag kan skriva när jag vill igen så får vi nog ge oss till tåls för tids nog kommer tomheten som varit på pränt. Åh vad jag behöver det.

commercial

Jag vet inte riktigt varför ännu men jag tycker verkligen om den här sidan.

you go girl

Nu är jag hemma i staden och packar och styr upp det sista inför London och mitt nya liv i Uppsala (buhuu). Ska försöka hitta en digitalkamera också så att jag kan föreviga mitt liv både för egen skull och allmän beskådan. Jag älskar ju faktiskt att fota saker och ting så det är ju bara dumt att inte ha skaffat en tidigare.

Stackars lilla äppeldatorn ska in på service också, hennes plast har kajkat ur på riktigt nu och jag hoppas att hon kan få en ny, fin top tills jag kommer hem.

Annars känns allt ok, om än lite svävande. Jag är lugnare och lite gladare och mycket mera pepp på London nu. Och efter London blir det ytterskärgården med mami & papi och delar av syskonskaran.

Seglade med N i helgen och det var sweet (som väntat) och efter lite fika med lillasyster och C så är jag lite mer fylld med energi och pepp, särskilt inför mitt stundande möte med J. Är lite nervös inför detta men det får gå som det går. Så länge jag inte låter honom ta över mitt huvud igen kan det inte gå så illa. Men håll gärna tummarna och skicka mig lite god karma.

Har jag överlevt det senaste halvåret så överlever jag nog allt annat också. Eller som HB skriver på min myspace "Be strong, sister!"

I fucking will.

bad person

Gjorde så mycket nytta och hade så trevligt under dagen att jag kom försent till mitt enda viktiga möte, fika-daten med bästa Christina. Fastnade i trafiken (trängselskatt minskar trafiken i innerstaden, my ass) och fick inte tag på henne via mobilen (som hon glömt hemma fick jag reda på nu) och kom trekvart försent och jag klandrar ingen för att ha gett upp då.

Baby, kan du förlåta mig? I'll make it up to you!

rest & play

Jag satte allt på paus. Jag måste för att klara det här. Det känns bättre nu än sist men jag har tomma reserver som måste fyllas innan allt startar for real.

Så jag flyttar sakta, hänger vid havet och andas och är med alla som tycker om mig. Det finns ett ljus i tunneln. Det måste finnas det. Och snart blir det London med bror och jag tänker, tänker, tänker inte låta J förstöra något igen. Allt ska vara på mina villkor hädanefter. Noone is gonna fuck with me again.

Eftersom det blir mest Ön nu och sedan London är det inte säkert att jag skriver här i tid och otid men jag är snart tillbaka. Om inte annat när skolan börjar i slutet av augusti.

it's like hell in my head

Fuckfuckfuck.

Nothing is better, my energy is size zero.

ocean gives freedom

Nu ska jag vila ut med mig själv på Ön innan min sista vecka på evil jobbet. Just nu vill jag bara ha tystnad och lugn för att klara av att sakta balansera mig ur denna svacka. Och det finns bara därute under stjärnorna vid havet. Jag måste få känna lite frihet och syre.

not the end of the world

Åhh, om inte MM är den bästa. Han kramar mig, bryr sig om mig, ger mig snälla råd och tycker bra saker och är på min sida och skrattar samtidigt åt mitt tragiska liv och det är så skönt. Jag är så glad att jag träffat honom och han och hans trevliga vänner gav mig hopp om livet igen.
Och H peppar och är snäll och jag pratar med bror som gör detsamma via mobilen från Finnhamn. När allt känns som om jag bara vill dö får jag trösta mig med alla dessa människor som ändå finns och älskar mig.

Det gav mig tillräcklig energi att packa ihop mina saker och sakta men säkert påbörja flytten till Uppsala som borde slutföras nästa vecka innan London för att jag ska slippa gör det under min semester.
Nu känns det ungefär en promille bättre att flytta men jag vet att det nog blir bra till slut och i värsta fall är det ju bara att flytta tillbaka till Stockholm. Jag måste sluta tänka att det är the end of the world och ändå ta det för vad det är. Det kommer att bli jobbigt men det här är ju början på mitt nya liv och min väg ut i världen. När jag är klar veterinär kan jag åka vart jag vill och ju fortare jag börjar, desto fortare blir jag klar.

I do not want this

Jag företar mig inget, vill inte vakna, vill inte gå upp. Vill bara ligga ihopkrupen och gömma mig för allt, alla och framför allt mig själv. Vi försökte peppa mig med en film igår men den var så sjukt dålig att jag bara blev ännu mer deprimerad. Det är ok att sova för då finns inte verkligheten så nära och inget gör så ont och gör det ont kan man intala sig att det är en dröm.

Jag vet att det går över men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det fortare, jag kan inte, det går inte.
Men jag måste i alla fall packa nu och som belöning får jag åka till bästa MM och blir lite tröstad. Jag tror att han kan göra allt infinite- simal bättre. Det är han som skickar peppande mail i stil med "Jag hatar den jävla idioten, hur fan kan man dumpa DIG? Om jag ser honom..."
Bara det känns bättre, jag behöver få veta att jag faktiskt är bra och att jag gjort allt rätt och allt jag kunnat. Det är J som är dum och elak och som inte kan hantera saker på ett bra sätt. Och det är för att jag tycker för mycket om honom som jag inte kan se det på ett objektivt sätt utan för över det på mig och mest bara är ledsen för att han inte vill vara med mig. Jävla mongo, hur kan man inte vilja vara med mig (ok, jag erkän- ner - för tillfället vill jag inte ens vara med mig själv men annars är jag ju faktiskt fantastisk)?

get happy or die trying

Och det blir inte bättre även om jag försöker.

Vem fan är det som prövar mig, som tycker att min tid för jävelskap är nu? Vem kan inte bara låta allt vara bra och smooth och låta mig vara ifred med min stilla lycka? Vem såg till att allt gick åt helvete inuti mig?

Snälla, jag orkar inte med mer fucked-up shit.
I'm the queen of it already.

trapped inside

När jag har varit i Uppsala och kollat på lägenheten där jag ska bo kan jag nästan inte andas på tåget hem. Jag får panik på riktigt och jag vet inte vad det beror på men jag tror att jag känner mig instängd och det känns som om jag inte längre har något val. Jag måste göra det här och det blir säkert bra till slut men jag vet inte det nu så därför känns det bara hemskt.

Och jag åker hem och gråter och försöker sminka mig samtidigt och som tur är har jag min nya jacka/klänning/whatever med världens största luva som jag kan gömma mig i. Och jag träffar SN och hennes vän VV och jag blir full mest för att fly och vi går till F12 och jag försöker dansa bort allt och för stunden går det bra. Jag är alltid lycklig när jag dansar men det gå ju över när musiken tystnat.

Så går jag hem ensam längs med vattnet och måste tänka att jag inte behöver göra det här, jag kan välja att inte börja och jag tänker det bara för att överleva. Och ändå gråter jag och allt är bara så tomt och ensamt för det är så svårt att få andra att förstå hur det känns. Jag förstår det inte ens själv.
Och jag saknar verkligen någon som förstår (eller i allafall gör allt för att försöka) men jag antar att jag måste vänja mig. Det finns ingen annan just nu och J har med all tydlighet visat att han inte vill vara den delen av mitt liv och det går inte att få tillbaka det som en gång var med H (och det är verkligen sorgligt).

Jag önskar bara att allt var bra på något sätt, att det just nu fanns någonting jag kunde hålla fast vid när jag känner så här och jag letar så hårt inuti efter något men det är tomt. Det enda som hjälper är vetskapen om att det faktiskt inte kan kännas såhär förevigt.

are you in? no, not really

Jag är så trött på all tid mellan glädje och sorg, så trött på att inte veta hur det känns. Så trött på att inte vara stabil utan hela tiden vara osäker på hur jag kommer att må imorgon, om en timme, i detta nu.

Jag önskar så att allt var som vanligt, att jag hade en stabil relation och att jag visste vad jag ville och var nöjd. Jag orkar inte blir förälskad, orkar inte vara kär, orkar definitivt inte vara olyckligt kär och orkar inte vara osäker på andra människor och vad de tycker och tänker.

Jag orkar inte vara osäker på om jag vill börja skolan eller om jag valt rätt eller vad jag ska göra resten av mitt liv. Jag vill vara nöjd och säker på det jag ska göra och jag blir så jävla trött på mig själv som inte bara kan vara det. Troligt att de andra som kommit in på veterinärprogram- met sitter hemma och gnäller.

Jag är skiträdd och osäker inför att flytta till Uppsala även om alla försöker peppa som fan. Jag är rädd att jag inte ska trivas och att jag inte ska vilja vara där eller gå i skolan där. Jag är rädd att jag inte ska palla gå i skolan för att jag är för fucked-up i huvudet efter allt som hänt det senaste halvåret och även om jag vet att jag kan så är jag rädd att jag inte vill tillräckligt.

Och samtidigt vill jag bara ha det gjort och klart och jag vill bara börja med allt så att jag vet hur det går. Tålamod har aldrig varit en av mina dygder.

say just words to me

H säger att det värsta är att jag är ledsen och saknar någon som inte är han. Att det ibland är så jävla jobbigt och gör ont och att han är arg och ledsen för att jag faktiskt var otrogen mot honom en gång. Jag kramar och säger att jag är ledsen, för det är jag. Jag kan inte förneka att jag är en backstabbing, unfaithful, evil whore.

Och ändå känns det som om jag kommer undan för lätt.

Vi äter middag och dricker vin och röker tusen cigaretter och pratar (så mycket man kan prata med H). Och vi sitter hela tiden så nära varandra och har samma fysiska kontakt som när vi var ihop. Men vi hånglar inte. Vi har inte sex.
Men vi sover ihop och H håller om mig tills jag somnar och jag gråter lite för att jag svek en av de personer som har haft störst impact på mitt liv ever. H kramar och säger att det är ok, att allt faktiskt är ok och han har ju rätt.

Vi har trasslat oss ur det här nästan så bra det går och vi tycker fortfarande om varandra och det känns ok. Vi är inte ihop, vi kommer aldrig att bli ihop igen och har uppenbarligen klarat oss ur fällan där man har sex igen och vi är ändå vänner.

Bara det är good enough och sjukt beundransvärt.

better

Promenerade hem över Söder igår med Regina Spektor i iPoden. Gick Kocksgatan fram eftersom den är så tyst och lugn och när jag kom fram till Klippgatan satte jag mig på muren och rökte, mest för att det var en så bra låt just då och allt kändes ganska bra ändå och för att jag ville njuta lite av stunden och staden.

Jag ville pausa allt just där och just då för att behålla känslan av att vara ok och slippa komma hem och känna att allt var som vanligt (vilket inte har varit så bra den sista tiden).

Inatt drömde jag en massa konstiga saker igen, jag blandar ihop dröm och verklighet och hittar inte riktigt ut ur sömnen i vanlig ordning. Men jag funderade en del på J där mittemellan sömn och vakenhet och jag tror att jag börjar hitta någon form av strategi med hjälp av känslor, alla andras råd och mitt förvirrade huvud.

Och ikväll ska jag äta middag med H och hänga lite. Det känns bra.

bagibro

Livet var ju inte sjukt pepp igår men efter jobbet träffade jag bror och hans flicka. Vi var vid medis och jag åt en väldigt trevlig ham- burgertallrik medan de höll sig till drycker och det hela var mest för att hänga lite. Har saknat min bror så mycket de senaste dagarna och bara att vara med honom och prata lite gör allt bättre.

Han är antagligen den bästa människan i världen och ingen kan mäta sig med honom och ingen kan ta hans plats i mitt hjärta. Och ingen kan skydda mig eller finnas där alltid men han försöker och igår när jag kände att folk överlag var dumma i huvudet sade han "men jag finns alltid här och är bra, även om jag sitter på en krog på Kuba".

Och när vi pratar om J och jag berättar att jag pratat med honom och att vi ska ses i London och jag frågar vad bror tycker säger han att han förvisso inte är långsint och gillar J som person men att han har lite svårt att se charmen med det hela efter det han gjorde mot mig. Och det får mig att tänka på det hela en extra gång samtidigt som jag får den här oövervinnerliga känslan när någon står helt på ens sida och skyddar en mot allt ont och så självklart dissar de som inte gör snälla saker mot en. Och det känns bra för hur det än går när jag träffar J i London kommer jag att ha värl- dens bästa back-up.

kniven i hjärtat

Jag visste någonstans att detta skulle hända men ändå slutade jag gömma mig och länkade hit från min gamla ***** och jag skulle inte ha gjort det men jag skrev ju till och med att det var egen kostym att läsa men fan, jag borde vetat bättre.

H läste allt och även om jag vet att han valde det själv (fast kom igen, hade jag varit i hans kläder skulle jag aldrig kunnat låta bli heller) så gör det ont i mig att läsa hans kommentar. Jag är ledsen men antagligen inte hälften så ledsen som han. Jävla skit.

Och ändå. Jag vet inte hur jag själv känner inför det faktum att jag här skriver allt jag vill och att H återigen kan läsa mig. Jag kanske inte ville det egentligen men too late. Och jag tänker tvinga mig att inte låta det hindra mig i det jag skriver.

take your pills, it's raining

Jag drömmer osammanhängande drömmar där jag äter piller som är som kakor och skopar glass i all oändlighet.

Vaknar av regn mot rutan och det passar. Passar till allt jag är idag och allt som finns inuti och fina Christina skriver snällt och jag gråter, mitt i allt och måste fly till toaletten och gråta klart.

Det känns som om det är en stillsam sorg kvar i mig. En svag rest av all ångest som en gång var och jag vet att alla steg bär till friheten och att jag snart är där.

Men ändå. Jag måste få stanna och gråta ibland.

there is a light that never goes out

Och när jag sedan kommer hem sent och natten är närvarande i allra högsta grad så kan jag ändå inte låta bli att sakna. Jag saknar så hårt att tårarna ändå kommer även om det känns bra i dagsljus. Inget känns så tomt och så fullt som det där svaga ljuset när det är natt, nästan morgon.

Jag är någonstans nöjd med allt men inuti skrapar det ibland till av något vasst som gör ensamheten så ensam och saknaden så påtaglig. Och jag gör sådant man inte bör - ser på bilder, lyssnar på musik som jag gett och låter känslan vara överallt i mig där det tomt.

Jag vet att man ska försöka glömma men jag vill inte. Jag vill inte att allt ska försvinna och jag vill spara om så bara ett litet fragment av det som var vi och det som fanns och gjorde mig lycklig. Det kommer att finnas kvar och jag kommer att få det igen av någon.

En annan gång, när allt är fulländat.

over and out

Och eftersom allt är så bra och jag nu är mycket mer pepp på livet gick jag lös på lägenheten imorse och städade och plockade ihop kläder och handlade mat och styrde och ställde. I'm soo good and house-wifey!

Kära SL ska nämligen till mor i Falun över helgen och jag älskar när det är fint och rent och städat för då trivs jag bättre och kan njuta ännu mer av att vara lite själv. Just därför ska jag antagligen ut med SN och hennes vän ikväll. Det lutar åt Debaser slussen och även om jag bitvis kan vara tveksam till klientelet så blir det nog bra. Det är nära hem och jag måste jobba på mitt sociala liv nu när jag för första gången sedan Hultsfred känner mig lite pepp på allt igen.

desired constellation

Klumpen i hjärtat och magen är borta och allt känns lättare och bättre. Ringde till slut till J igår kväll efter en kvarts ångest och nu är jag så glad att jag äntligen tog tag i det och gjorde det jag ville.

Har haft ett flertal vänner som på något sätt gett mig rådet att aldrig mer prata med honom eftersom han är en idiot etc. Har inte riktigt kunnat bestämma mig för hur jag ska göra eftersom jag på ett sätt velat ditcha honom helt för att han ändå betett sig som ett jävla mongo men jag spelar ju inte enligt några jävla "the rules" och vi har ju ändå pratat om allt, hängt med varandra efter det och haft det bra och blivit vänner/något mer och även om jag hatar det han gjorde har jag aldrig haft anlag för att vara långsint.

Och jag tycker ju om honom (kanske för mycket) men jag har ändå inte vågat lita på att han på något sätt vill träffa mig igen och detta har skapat denna sten av ångest. Jag tvingade mig att vänta i en månad men när jag väl bestämt mig för att prata med honom innan London och satt och pratade med SL igår insåg jag att det inte fanns någon anledning att inte göra det med en gång.
Så jag ringde och jag höll på att dö innan för jag var sjukt rädd att han inte skulle svara fast jag hade hidden id och rädd för vad jag skulle säga och vad han skulle säga och allt jävla skit man kan vara nervös för.

Men det blev bra. Han svarade och blev glad för att jag ringde och sa att han tänkt på mig (och vi tar honom på orden). Vi pratade en massa och det kändes helt ok och jag berättade att jag skulle komma till London och han blev ännu gladare och tyckte att vi skulle ses och hitta på något och jag försäkrade mig om att det inte fanns någon "girl that would be mad if I came" och när han sa att "of course not" lät han så bra och självklar så att det kändes som om jag fanns kvar inuti honom och det kändes lite som en tröst eller nåt.

Nu känns allt mycket lättare och allt som innan kändes som något oöverstigligt och skrämmande har förvandlats till något helt vanligt och jag tror att ett av mina issues med J är borta. Jag har mer känslan av att åka och hälsa på någon som är snäll och bra och som tycker om mig än det känns som om jag måste ta itu med en eventuell katastrof som kommer att förstöra min semester.
Jag har fortfarande svårt att inte tänka på att ha sex med honom men ganska mycket av min hopplöst olyckliga kärlek har försvunnit och ingenting kunde kännas bättre just nu. Framför allt behöver jag inte längre oroa mig för om jag ska ringa eller träffa honom. Vi kommer att ses och hur det blir lär vi ju få veta om tre veckor.

Och ännu en gång gör jag det jag vill och vågar dessutom göra det och har (i alla fall än så länge) blivit belönad för mitt beslut (trumpetfanfarer och glada tillrop). Fuck everyone else - I'm major and can do whatever I want to!