are you in? no, not really

Jag är så trött på all tid mellan glädje och sorg, så trött på att inte veta hur det känns. Så trött på att inte vara stabil utan hela tiden vara osäker på hur jag kommer att må imorgon, om en timme, i detta nu.

Jag önskar så att allt var som vanligt, att jag hade en stabil relation och att jag visste vad jag ville och var nöjd. Jag orkar inte blir förälskad, orkar inte vara kär, orkar definitivt inte vara olyckligt kär och orkar inte vara osäker på andra människor och vad de tycker och tänker.

Jag orkar inte vara osäker på om jag vill börja skolan eller om jag valt rätt eller vad jag ska göra resten av mitt liv. Jag vill vara nöjd och säker på det jag ska göra och jag blir så jävla trött på mig själv som inte bara kan vara det. Troligt att de andra som kommit in på veterinärprogram- met sitter hemma och gnäller.

Jag är skiträdd och osäker inför att flytta till Uppsala även om alla försöker peppa som fan. Jag är rädd att jag inte ska trivas och att jag inte ska vilja vara där eller gå i skolan där. Jag är rädd att jag inte ska palla gå i skolan för att jag är för fucked-up i huvudet efter allt som hänt det senaste halvåret och även om jag vet att jag kan så är jag rädd att jag inte vill tillräckligt.

Och samtidigt vill jag bara ha det gjort och klart och jag vill bara börja med allt så att jag vet hur det går. Tålamod har aldrig varit en av mina dygder.