say just words to me

H säger att det värsta är att jag är ledsen och saknar någon som inte är han. Att det ibland är så jävla jobbigt och gör ont och att han är arg och ledsen för att jag faktiskt var otrogen mot honom en gång. Jag kramar och säger att jag är ledsen, för det är jag. Jag kan inte förneka att jag är en backstabbing, unfaithful, evil whore.

Och ändå känns det som om jag kommer undan för lätt.

Vi äter middag och dricker vin och röker tusen cigaretter och pratar (så mycket man kan prata med H). Och vi sitter hela tiden så nära varandra och har samma fysiska kontakt som när vi var ihop. Men vi hånglar inte. Vi har inte sex.
Men vi sover ihop och H håller om mig tills jag somnar och jag gråter lite för att jag svek en av de personer som har haft störst impact på mitt liv ever. H kramar och säger att det är ok, att allt faktiskt är ok och han har ju rätt.

Vi har trasslat oss ur det här nästan så bra det går och vi tycker fortfarande om varandra och det känns ok. Vi är inte ihop, vi kommer aldrig att bli ihop igen och har uppenbarligen klarat oss ur fällan där man har sex igen och vi är ändå vänner.

Bara det är good enough och sjukt beundransvärt.