desired constellation

Klumpen i hjärtat och magen är borta och allt känns lättare och bättre. Ringde till slut till J igår kväll efter en kvarts ångest och nu är jag så glad att jag äntligen tog tag i det och gjorde det jag ville.

Har haft ett flertal vänner som på något sätt gett mig rådet att aldrig mer prata med honom eftersom han är en idiot etc. Har inte riktigt kunnat bestämma mig för hur jag ska göra eftersom jag på ett sätt velat ditcha honom helt för att han ändå betett sig som ett jävla mongo men jag spelar ju inte enligt några jävla "the rules" och vi har ju ändå pratat om allt, hängt med varandra efter det och haft det bra och blivit vänner/något mer och även om jag hatar det han gjorde har jag aldrig haft anlag för att vara långsint.

Och jag tycker ju om honom (kanske för mycket) men jag har ändå inte vågat lita på att han på något sätt vill träffa mig igen och detta har skapat denna sten av ångest. Jag tvingade mig att vänta i en månad men när jag väl bestämt mig för att prata med honom innan London och satt och pratade med SL igår insåg jag att det inte fanns någon anledning att inte göra det med en gång.
Så jag ringde och jag höll på att dö innan för jag var sjukt rädd att han inte skulle svara fast jag hade hidden id och rädd för vad jag skulle säga och vad han skulle säga och allt jävla skit man kan vara nervös för.

Men det blev bra. Han svarade och blev glad för att jag ringde och sa att han tänkt på mig (och vi tar honom på orden). Vi pratade en massa och det kändes helt ok och jag berättade att jag skulle komma till London och han blev ännu gladare och tyckte att vi skulle ses och hitta på något och jag försäkrade mig om att det inte fanns någon "girl that would be mad if I came" och när han sa att "of course not" lät han så bra och självklar så att det kändes som om jag fanns kvar inuti honom och det kändes lite som en tröst eller nåt.

Nu känns allt mycket lättare och allt som innan kändes som något oöverstigligt och skrämmande har förvandlats till något helt vanligt och jag tror att ett av mina issues med J är borta. Jag har mer känslan av att åka och hälsa på någon som är snäll och bra och som tycker om mig än det känns som om jag måste ta itu med en eventuell katastrof som kommer att förstöra min semester.
Jag har fortfarande svårt att inte tänka på att ha sex med honom men ganska mycket av min hopplöst olyckliga kärlek har försvunnit och ingenting kunde kännas bättre just nu. Framför allt behöver jag inte längre oroa mig för om jag ska ringa eller träffa honom. Vi kommer att ses och hur det blir lär vi ju få veta om tre veckor.

Och ännu en gång gör jag det jag vill och vågar dessutom göra det och har (i alla fall än så länge) blivit belönad för mitt beslut (trumpetfanfarer och glada tillrop). Fuck everyone else - I'm major and can do whatever I want to!