trapped inside

När jag har varit i Uppsala och kollat på lägenheten där jag ska bo kan jag nästan inte andas på tåget hem. Jag får panik på riktigt och jag vet inte vad det beror på men jag tror att jag känner mig instängd och det känns som om jag inte längre har något val. Jag måste göra det här och det blir säkert bra till slut men jag vet inte det nu så därför känns det bara hemskt.

Och jag åker hem och gråter och försöker sminka mig samtidigt och som tur är har jag min nya jacka/klänning/whatever med världens största luva som jag kan gömma mig i. Och jag träffar SN och hennes vän VV och jag blir full mest för att fly och vi går till F12 och jag försöker dansa bort allt och för stunden går det bra. Jag är alltid lycklig när jag dansar men det gå ju över när musiken tystnat.

Så går jag hem ensam längs med vattnet och måste tänka att jag inte behöver göra det här, jag kan välja att inte börja och jag tänker det bara för att överleva. Och ändå gråter jag och allt är bara så tomt och ensamt för det är så svårt att få andra att förstå hur det känns. Jag förstår det inte ens själv.
Och jag saknar verkligen någon som förstår (eller i allafall gör allt för att försöka) men jag antar att jag måste vänja mig. Det finns ingen annan just nu och J har med all tydlighet visat att han inte vill vara den delen av mitt liv och det går inte att få tillbaka det som en gång var med H (och det är verkligen sorgligt).

Jag önskar bara att allt var bra på något sätt, att det just nu fanns någonting jag kunde hålla fast vid när jag känner så här och jag letar så hårt inuti efter något men det är tomt. Det enda som hjälper är vetskapen om att det faktiskt inte kan kännas såhär förevigt.