my secret

Jag vet inte hur jag ska orka med det här eller hur jag ska hantera allt. Det är ok, jag vet att allt går över med tiden och blablabla men det är så jobbigt att vänta ut mina känslor.
Jag var sjukt ledsen igår men orkade trots allt fixa allt och städa bland mina saker innan jag var tvungen att gråta en skvätt i duschen. Sedan drack jag te och kedjerökte med SL i fönstret men satt mest bara och glodde med gråten i halsen.

Det var bättre imorse, jag orkade gå upp och packa och ta mig iväg även om jag blev lite sen men hela morgonen har jag nästan tårar i ögonen och en klump i hjärtat.

Det är så svårt när man inte vet hur det ska kännas och hur det ska gå. Jag har aldrig bearbetat något sånt här i vuxen ålder vilket förvisso gör mig ganska lyckligt lottad men samtidigt helt förvirrad. Ibland är ju allt ok och till och med bra och jag är pepp och happy på livet och tänker att allt löser sig och vi kommer att ses och hänga och det kommer att vara bra fast vi inte är ihop. Och ibland känns allt bara fucked up och det känns som om jag är ensammast av alla och jag undrar varför det inte kunde få fortsätta vara bra och varför J är så fucked up in his head som han är. En liten bit av tiden är jag bara jävligt arg för att det är som det är och för att han har betett sig så jävla kefft och för att jag få lida för det. Och för att han faktiskt är så jävla bra och har allt jag vill ha trots det dåliga.

Han hade rätt - i honom såg jag fan fadern till mina barn.

I hate msn (and fuck you)

Fuck me, jag hittar J online på msn och tvekar men skriver till sist och undrar om allt är bra och säger att allt är bra med mig och att jag tänker på honom och skickar god karma till honom. Han svarar inte och jag är tillbaka på ett. Fuck, fuck, fuck me. Jag trodde det var lättare och att jag kommit längre men all insikt är bra insikt (eller nåt).

Jag önskar bara att det inte gjorde så ont.

I had the strangest dream

Igår var jag hos N och vi pratade en massa om allt som hänt, hade segelpepp och käkade citronmuffins. Jag sov över och vaknade trött men ganska glad och hade drömt massa konstiga saker. Jag vet ofta inte vad som är dröm och verklighet och ibland när jag vaknar fattar jag ingenting av vad som händer.

Idag ska jag försöka hitta ett par skor som jag kan segla och springa i och styra upp mitt liv hemma och i bästa fall träffa bror och kick his ass så att vi kan beställa biljetter till LDN. Tänk om allt bara vore så enkelt och tänk om dagen inte blev sämre och sämre vartefter den går.

Det är nackdelen med att vakna på rätt sida.

alright

Ute regnar det och det kändes som om jag skulle dö imorse när jag vaknade, jag levde kvar i någon form av dröm som inte försvann och jag minns inget men det var bra. När jag gick av tunnelbanan vid jobbet kom I och kramade mig och jag grät nästan men om dagen är fucked från början kan det ju bara bli bättre.

Nu äter jag potatissallad vid min plats (vilket man inte får enligt kontorets nya "spelregler" som instiftades vid flytten och som ingen följer mohahaha) och det är ganska bra ändå fast jag jobbar över och kommer att vara här i typ 12 timmar (bara jag får röka snart så ordnar det sig, jag gillar att sitta utanför och titta på regnet, röka och lyssna på musik).

Och I peppar för singellivet medan jag mest peppar på att vara ensam och kanske åka till LDN på ny semester (och kanske lite hångel) i augusti.
Har svårt att bestämma mig på den punkten, jag vet inte hur jag klarar av sådant och vad det kommer att göra med mig men wtf - jag får aldrig veta om jag inte provar och wtfk, jag kanske inte ens vill när det kommer till kritan (hångla alltså, LDN är man ju alltid pepp på). Har även svårt att veta om jag bara försöker trösta mig eller om det känns bra på riktigt att tänka så.

Jag skulle tippa på lite av båda. Som alltid.

rent

Tillbaka till allt och på morgonen sitter jag och dricker iskaffe och röker (fast jag sa att jag inte skulle) och har ont i halsen och det känns lite ledset ändå.
När jag sover är det som om all bearbetas i mitt huvud och när jag vaknar är det ibland bättre och ibland sämre men jag kan aldrig veta.

Ska åka hem snart till lägenheten jag delar med SL som är hennes men som jag nog bestämt mig för att bo kvar i ett tag. Vi pratade om det häromkvällen och än så länge har vi inte tröttnat på varandra, det är bara jag som är lite less på att inte ha ett hem som bara är mitt (jävla egoflicka som jag är). Men det är billigt och det är bra och det är ändå mest ok att bo med SL av de flesta jag känner. Det kunde varit så mycket värre och jag behöver inte ha panik över vart jag ska ta vägen och det är tillräckligt nära för att jag ska kunna åka bekvämt till cst.

Det är ok även om jag bara vill ha det perfekt hela tiden.

happy people never fantazise

And I'm back in the hood, fixing my life and everything is kinda ok and RE who are visiting now says "be happy" and I feel like it's not that hard anymore.

I'll try to be happy and sometimes I really am.

halfway to fivepoints

Jävla midsommar som inte ens är så kul i vanliga fall är ju inte direkt bättre i år. Hade picknick med de stora syskonbarnen, bror och flickvän och det var ok. Åt middag tillsammans senare på kvällen. Allt var ok, klarade av allt med bara lite gråt av saknad.

Idag har jag mest bara druckit kaffe och kedjerökt, jag är så beyond att ha ont i halsen för att man rökt för mycket. Inget känns i mina lungor längre och jag vill inte ens tänka på hur många cigaretter jag rökt sedan jag åkte till Hultsfred.
Träffade bästa C på kvällen, ingen av oss kände för en massa folk så vi gick bara ned till Öns lokala krog och drack en irish coffee och rökte ännu mera och pratade. När det blev för mycket folk gick vi hem och imorgon ska vi förhoppningsvis ta en kaffe i hamnen om vädret är bättre. Hennes midsommar var hell eftersom hennes pappa dog för några månader sedan och han var verkligen awesome så det är bortom orättvist att han inte finns där längre.

Fick ett mail från J idag och skrev ett sista mail om vår relation och framtiden till honom som svar. Skrev ut alla mail från honom och raderade dem. Nu ska jag sätta mig ned, läsa alla från början till slut, gråta lite och lämna det bakom mig. Jag kommer att sakna men mest med glädje. Han lever och finns kvar och med perspektiv på saker och ting kanske det är nog.

Imorgon får jag vara ledig och ledsen, på måndag morgon ska jag till psykologen och efter det måste jag styra upp mitt liv for real. Jag måste sluta röka nonstop, prata igenom bostadssituationen med H, börja jobba klart på mitt sommaråtagande och tänka ut hur mitt liv bör se ut.
Jag har tre veckor på mig innan antagningsbeskedet kommer och när jag har papperet från VHS i min hand som berättar om (eller antagligen att) jag ska börja på veterinärprogrammet i höst ska jag bestämma mig hur min framtid ser ut. Jag kommer börja plugga och gå där minst ett år innan jag kan göra vad jag vill, plugga utomlands eller göra whatever I feel like. Jag är fri och kan göra vad jag vill och jag behöver inte bry mig om någon annan än mig själv för första gången i mitt vuxna liv.

This is my new life, maybe I can like it.

girl laying down

Och nu är jag fortfarande ledsen men på ett lugnare och lättare sätt. Jag pratade med J nu ikväll och sorted out det sista och nu tror jag att jag kan ta itu med världen igen och överleva det här.

Jag berättade hur det kändes och han förklarade på det bästa sättet varför saker är som de är och nu kan jävla RE ta sina dåliga relationsteorier och go fuck himself. Även om jag är så kär i J och egentligen bara vill vara med honom har vi ändå två liv som vi måste fortsätta med och även om jag inte vill inse det eftersom jag tycker så mycket om honom är det nog bäst för mig att vara ensam ett tag jag med.
Ibland glömmer jag att jag faktiskt lämnade ett "almost getting marriaged"-förhållande för att vara med honom och jag borde vara ensam med mig själv ett tag och bestämma exakt vad det är jag vill och vad mitt liv ska vara.

Jag önskar ibland verkligen att jag ville leva resten av mitt liv med H och att vi skulle gifta oss och skaffa barn men det är inte så. Och kanske kommer jag och J att gifta oss och skaffa barn men om det blir så måste vi styra upp våra egna liv och huvuden först. Och jag vill ju det och jag vill ju att J också ska göra det så att han kan bli ännu mer amazing än han är nu. Jag vill ju att han ska ha det bäst och uppenbarligen kan vi inte ha det bäst tillsammans just nu.

Och jag känner inte längre på samma sätt att J har övergivit mig (för den känslan har nog gjort situationen ännu jobbigare för mig med tanke på min fucked-up barndom). Och jag förklarade det för honom och förklarade att så mycket energi försvann när han gjorde det han gjorde och lät mig gå igenom hela resan till LDN utan att ens hjälpa mig att ta en rättvist beslut.
Och jag förklarade att jag kanske inte skulle ha energi nog att hälsa på honom igen senare i sommar men att jag kan ge den resan till honom så att han får komma hit istället. Det känns som om det är dags att han kommer hit med en kaka till mig och ger mig den effort jag förtjänar efter allt jag gått igenom.

Nu är allt lugnare och jag har inte längre samma panik över allting, jag är fortfarande väldigt ledsen över att inte få vara med honom eftersom jag tycker så mycket om honom men det kommer att bli bra. Jag finns här och i hans hjärta och han finns där i mitt och någon gång ses vi igen och då kommer allt att vara bra och vi kommer att minnas vår första tid som något av det bästa.

Jag måste tro på det i alla fall.

feels like sand

Hemma hos föräldrarna på Ön gråter jag och har ångest över att allt är så jävla orättvist och för att J är så jävla fuckad och inte kan ge mig det jag vill ha.

Vi pratade på planet eftersom det var tre fucking timmar försenat och vi inte kunde höras på natten när jag kom hem och han är så sweet och säger att vi borde prata med varandra fast jag tycker att det är en dålig idé och allt känns så bra och det var tur att han ringde upp mig för annars hade jag på allvar klivit av för att röka för det var panikvarmt och vi var tvungna att sitta där i en timme.

Och jag går inte till jobbet dagen efter för jag är så trött och labil och spenderar dagen med bror istället som är så fin och bra och tröstar och jag tänker så mycket och vill prata med J på kvällen om allt i mitt huvud och inte fan svarar han när jag ringer och vi är back to basics igen och nu vet jag inte ut eller in och jag vet ingenting och ena sekunden är jag så arg och ledsen och gråter och nästa är jag kolugn och tänker att allt ordnar sig.

Min psykolog fick ett akut fall idag och jag har en ny tid på måndag och hon får mig att se allt klarare precis som lillasyster. Jag måste tänka igenom allt, bestämma mig för vad jag vill och sedan göra det. Jag kan inte låte J styra mina beslut även om jag faktiskt tycker så mycket om honom att jag skulle kunna ge upp allt för hans skull.

Frågan är hur mycket han skulle ge upp för mig?

one to blame

Och på måndagen vaknade jag och J ringde aldrig och jag ringde, gick hem till honom och ringde igen och bokade en ny flygbiljett hem för att jag inte orkade vara kvar en dag till i samma stad som honom. När jag fick tag på honom var han så arg för att jag hade ringt honom så många gånger att jag bara tryckte på confirm och köpte biljetten fast den kostade jävla 230 pund för jag ville bara åka därifrån.

Vi träffades en kvart senare på Brick Lane kramades och drack kaffe. Efter fem minuter hånglade vi och fast vi pratade en massa och han försökte förklara sitt handlande och jag var arg och ledsen för allt som hänt var det som om alla våra känslor bara rann av oss och det enda vi såg var varandra och hur bra våra kroppar ändå matchar varandra. Det var det märkligaste jag upplevt i hela mitt liv och jag tycker att jag är så jävla vettig och bra på att vara rak och reda ut saker och inte ha en massa trubbel och nu är allt värre än någonsin.

Och vi umgicks hela dagen och jag stannade ändå och vi pratade en massa och kom väl mer eller mindre överens om att vi inte kunde ha ett sådant förhållande som vi hade haft men att vi tyckte om varandra för mycket för att aldrig mer ses. Och jag stannade med honom över natten och vi hade sex och jag som aldrig har varit särskilt begiven på sängaktiviteter blir helt galen i J för jag vet inte vad det är med honom men sexuellt matchar vi varandra ännu bättre än någon annanstans.
Nästa morgon skildes vi åt vid Bethnal Green Station och han åkte till jobbet och jag grät lite och han sade åt mig att inte vara ledsen utan minnas allt det bra som var vi. Och det var som om vi var ihop igen men det var vi ju inte och det är ju han som vill ha en relation minst och har problem med sin ambivalens medan jag på ett plan bara vill vara ihop med honom och tror att det går att lösa.

Och i slutändan blir det jag som känner mig dum och lurad.

lovers dream

please put me to sleep, if there's room beneath your feet
see, I left my home, I could not get used to living alone

put me to rest, lay your head on my chest
hold my hand, when you leave, don't wake me up, just to see
how you say goodbye

maybe I could be yours, maybe you could be mine
god, I waited so long, maybe my time has come
to walk by your side

please put me at ease, now my soul is ready for peace
give me the lover's curse, now I am ready for you
my rebel, my hope

maybe I could be yours, maybe you could be mine
god, I waited so long, maybe my time has come
to walk by your side

a. ternheim

never being boring

Träffade i alla fall JE, pratade med RE som lät mig bo hos honom i PP & JU's lägenhet och gick ut på Wet Yourself med alla och motgick mina principer och blev wasted även om jag var trött och ledsen men fuck it! Det var ungefär vad jag behövde även om jag trots det inte hade särkilt mycket energi kvar till något och när jag gick och lade mig vid sex kunde jag fan knappt röra mig av trötthet. Kvällen blev så bra som den kunde bli och jag träffade några nya bra människor med lovely CH i spetsen.

I tried so hard not to care.

what have I done to deserve this?

Om man vaknar en timme efter det att tåget har gått borde man kanske ta det som ett teckan på att inte åka. Och ändå, jag fick lift med U till Stockholm och det var trafik och skrikande barn och nu har jag pushed my luck med att vara sen till en flight för resten av livet. Jag tog Arlande Express 14:50, var på flyplatsen 15:10 och har aldrig sprungit så jävla fort i hela mitt liv men kom som ett under igenom alla kontroller och stod vid gaten 15:17 och gick på planet som skulle gå 15:20.

Söndagens upplevelsa var under all kritik och självklart var inte J och mötte mig på LHR och när jag väl fick tag på honom sitter jag på fucking Heathrow Express och han bara "I don't want a realtionship". Kan man bara för i helvete droppa det lite tidigare och kan man bara någon jävla gång vara ärlig och prata om saker. Vi har pratat om mycket och en av de saker jag har varit riktigt klar med är att jag tycker att det är viktigast att vara ärlig och säga som det är. Och då gör man inte så om man är normal i huvudet. Jag sa bara att jag aldrig tänkte ha den konversationen på tåget och att han var tvungen att träffa mig för jag ville ha en förklaring och då har han mage att säga att vi inte borde ses för att vi bara skulle bli upprörda! And who's fault is that om jag får be?

När jag skriver det här efteråt fattar jag inte hur jag kunde vara så lugn.

tell me this night is over

Hultsfred var jobbjobbjobb, pizza, ganska bra fortsättning på min nya strategi att inte bry mig om J-problemet, all the good people och en bror som made me go through it. Jag hade aldrig klarat det utan honom och han tog över när jag inte orkade längre och kramade mig när jag grät på Pet Shop Boys. Kanske borde TE få en eloge också tillsammans med alla andra men när hon låg i mitt knä och vi kollade på Anna Ternheim tillsammans var livet så sorgligt att jag höll på att dö men ändå så jävla bra. Anna is the fucking queen!

we are your friends - you never be alone again

Gårdagen var peaken av min panik över J och mina spöken och flickvänsfasoner. Idag är jag nästan lugn och S säger att jag behåller en så snygg yta att det måste vara sant.

Efter att inte kunnat sova eftersom jag höll på att kvävas var jag tvungen att gå ut och sätt mig i nästan ljust igen på balkongen i trapphuset och röka ett paket cigaretter och prata med min bror. Ingen förutom min bror kan göra allt så bra igen med sin hippie-aura. Och eftersom han känner J så kan vi komma fram till smartare saker tillsammans och han fick mig att andas och inse att jag inget kan göra och att jag är maktlös men att det är ok.

Om jag bara tänker på vad jag tror om allting så är det ju att det inte finns någonstans att J skulle ditcha mig (I'm awesome ffs) och även om jag önskar mig en ganska bra förklaring till detta mystiska försvinnande när vi ses kommer inget bli bättre över att jag förstör Hultsfred genom att oroa mig över något som kanske inte är. Så min nya taktik (som funkar oroväckande bra) är att inte oroa mig, sopa mattan med mig själv på festivalen och sedan åka till LDN och se vad som händer. Om inte en och en halv veckas ensamhet kan styra upp huvudet på J kan fan inte jag det heller.

k-hole

And fuck jävla allting och det är bara värre nu än förut och jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv.

Hur tolkar jag att allt kändes jävligt dåligt sist vi pratade och jag försöker ringa till J och han svarar inte och på söndagen får jag ett sms där det står "Hi liza I'm sorry for don't answering to your calls I just need to stay alone 4 wile I call you soon take care"?

Min bästa vän på miljökursen säger att jag blivit dumpad och jag vägrar tro på honom men jag vet fan inte vad jag ska tro längre och jag går runt i ett vakuum och kan inte andas. Det är inte det att jag inte skulle kunna ta att J inte vill vara med mig längre, fuck that and I'll get over it men ovissheten är det värsta. Och det faktum att om det vore sant är han inte den jag trodde och det gör allt så mycket obehagligare.
Min bror försöker lugna mig och han lyckas för flera timmar och jag försöker tänka att det kanske är bara att han vill vara ensam ett tag men varför säger han inte att det inte är jag som är problemet? Jag skriver till honom på msn och berättar att allt känns dåligt och att jag inte förstår vad som händer och frågar om han inte tycker om mig längre och jag får samma svar som tidigare. Förstår han inte att jag går sönder och inte kan fungera och att det enda jag behöver är en försäkran om att allt är bra mellan oss för då kan han få all tid i världen. Att han inte ger mig det får mig att känna mig änu värre och jag sitter med en jävla non-refundeable flygbiljett till London nästa söndag och vet inte ens om jag har någon att åka till.

Det värsta av allt är att jag inte kan göra något åt det för J kommer inte att svara om jag ringer och jag vet inte vad jag skulle kunna skriva i ett sms eller ett mail som skulle kunna förklara hur jag känner. Jag kan inte med situationer när jag inte kan påverka och istället tvingas gå runt som ett jävla flickväns-mongo och vänta på att han behagar höra av sig.
Och förklaringen till det här jävla fucked-up beteende better be good för något är ju fel på en person som gör så här mot någon som man påstår sig tycka om.

violently happy

Jag är arg på ett ologiskt sätt och kan inte göra något åt det eftersom jag tror att det mesta bottnar i min och Js jävligt otillfredställande konversation igår. Jag var ledsen och trött redan innan och jag ville bara prata, jag ville bara få lite snäll uppmärksamhet så att jag kunde sova men det känns som om jag ringer och stör eftersom vi är så långt ifrån varandra att våra liv sällan är synkade. Och jag hatar egentligen att prata i telefon och när jag gör det är jag fokuserad på bara det medan J gör annat och jag blir frustrerad för att pengar går åt för att höra honom laga mat. Och han säger åt mig vad jag ska göra och jag blir ännu argare eftersom jag hatar när folk säger vad jag ska göra. Och jag hatar att behöva tänka på pengarna när jag pratar med någon jag tycker om och jag hatar att det ändå inte kändes bra när vi slutade prata och jag fick gå och lägga mig med en liten klump i magen och nu är hela dagen en liten klump för vi kan inte prata förrän ikväll och så tänker jag på allt och bli arg ibland och ledsen ibland och det hela känns ju så jävla pointless för i grund och botten vet jag ju hur mycket vi båda tycker om varandra.
Det är bara så mycket lättare för J eftersom han redan gått igenom allt det här, han har redan vant sig vid att vara ihop med någon så långt borta eftersom hans förra flickvän var på andra sidan Atlanten medan jag satt med H i Stockholm och hela tiden var nära och hade allt på armlängds avstånd. Det klart att det är svårare för mig att väja mig vid att ha någon jag älskar så långt borta. Och ändå är jag så jävla glad att han finns och att vi träffades att jag inte vet vad jag ska göra av alla mina känslor så egentligen borde det inte vara ett problem. Jag vill inte tänka på det som är fucked-up med att vara så långt ifrån honom, jag vill tänka på allt som är så bra med honom och att han finns och faktiskt är min men jag antar att det är en paradox. Som allt annat.

where is my mind

Ibland skär en kniv rakt igenom mig när jag tänker på H och på vår framtid som inte längre finns och när jag minns allt som var bra och som aldrig kommer att vara likadant igen. Jag ångrar mig aldrig men jag får ångest över de åtta år som gått och för allt det som var bra och för att jag älskar honom men inte tillräckligt. Jag får ångest över att jag var den som gick (as fucking usual) och över att jag var tvungen att slå honom så hårt i magen att ingen luft finns kvar för honom att andas och att jag dessutom var tvungen att berätta att det fanns en annan som nu andas det syre som en gång var hans. Jag kan få så jävla ont av att det inte längre är vi att jag knappt kan andas jag heller.
Och ändå vet jag att det är rätt och att jag vill det här och när jag saknar så är det inte H jag saknar mest även om jag saknar närheten jag vant mig att alltid ha efter alla dessa år. Att J är så långt bort gör att jag aldrig känt mig så ensam som nu samtidigt som jag är så fri och lätt att jag vet att det måste vara så här.