where is my mind

Ibland skär en kniv rakt igenom mig när jag tänker på H och på vår framtid som inte längre finns och när jag minns allt som var bra och som aldrig kommer att vara likadant igen. Jag ångrar mig aldrig men jag får ångest över de åtta år som gått och för allt det som var bra och för att jag älskar honom men inte tillräckligt. Jag får ångest över att jag var den som gick (as fucking usual) och över att jag var tvungen att slå honom så hårt i magen att ingen luft finns kvar för honom att andas och att jag dessutom var tvungen att berätta att det fanns en annan som nu andas det syre som en gång var hans. Jag kan få så jävla ont av att det inte längre är vi att jag knappt kan andas jag heller.
Och ändå vet jag att det är rätt och att jag vill det här och när jag saknar så är det inte H jag saknar mest även om jag saknar närheten jag vant mig att alltid ha efter alla dessa år. Att J är så långt bort gör att jag aldrig känt mig så ensam som nu samtidigt som jag är så fri och lätt att jag vet att det måste vara så här.