we are your friends - you never be alone again

Gårdagen var peaken av min panik över J och mina spöken och flickvänsfasoner. Idag är jag nästan lugn och S säger att jag behåller en så snygg yta att det måste vara sant.

Efter att inte kunnat sova eftersom jag höll på att kvävas var jag tvungen att gå ut och sätt mig i nästan ljust igen på balkongen i trapphuset och röka ett paket cigaretter och prata med min bror. Ingen förutom min bror kan göra allt så bra igen med sin hippie-aura. Och eftersom han känner J så kan vi komma fram till smartare saker tillsammans och han fick mig att andas och inse att jag inget kan göra och att jag är maktlös men att det är ok.

Om jag bara tänker på vad jag tror om allting så är det ju att det inte finns någonstans att J skulle ditcha mig (I'm awesome ffs) och även om jag önskar mig en ganska bra förklaring till detta mystiska försvinnande när vi ses kommer inget bli bättre över att jag förstör Hultsfred genom att oroa mig över något som kanske inte är. Så min nya taktik (som funkar oroväckande bra) är att inte oroa mig, sopa mattan med mig själv på festivalen och sedan åka till LDN och se vad som händer. Om inte en och en halv veckas ensamhet kan styra upp huvudet på J kan fan inte jag det heller.