girl laying down

Och nu är jag fortfarande ledsen men på ett lugnare och lättare sätt. Jag pratade med J nu ikväll och sorted out det sista och nu tror jag att jag kan ta itu med världen igen och överleva det här.

Jag berättade hur det kändes och han förklarade på det bästa sättet varför saker är som de är och nu kan jävla RE ta sina dåliga relationsteorier och go fuck himself. Även om jag är så kär i J och egentligen bara vill vara med honom har vi ändå två liv som vi måste fortsätta med och även om jag inte vill inse det eftersom jag tycker så mycket om honom är det nog bäst för mig att vara ensam ett tag jag med.
Ibland glömmer jag att jag faktiskt lämnade ett "almost getting marriaged"-förhållande för att vara med honom och jag borde vara ensam med mig själv ett tag och bestämma exakt vad det är jag vill och vad mitt liv ska vara.

Jag önskar ibland verkligen att jag ville leva resten av mitt liv med H och att vi skulle gifta oss och skaffa barn men det är inte så. Och kanske kommer jag och J att gifta oss och skaffa barn men om det blir så måste vi styra upp våra egna liv och huvuden först. Och jag vill ju det och jag vill ju att J också ska göra det så att han kan bli ännu mer amazing än han är nu. Jag vill ju att han ska ha det bäst och uppenbarligen kan vi inte ha det bäst tillsammans just nu.

Och jag känner inte längre på samma sätt att J har övergivit mig (för den känslan har nog gjort situationen ännu jobbigare för mig med tanke på min fucked-up barndom). Och jag förklarade det för honom och förklarade att så mycket energi försvann när han gjorde det han gjorde och lät mig gå igenom hela resan till LDN utan att ens hjälpa mig att ta en rättvist beslut.
Och jag förklarade att jag kanske inte skulle ha energi nog att hälsa på honom igen senare i sommar men att jag kan ge den resan till honom så att han får komma hit istället. Det känns som om det är dags att han kommer hit med en kaka till mig och ger mig den effort jag förtjänar efter allt jag gått igenom.

Nu är allt lugnare och jag har inte längre samma panik över allting, jag är fortfarande väldigt ledsen över att inte få vara med honom eftersom jag tycker så mycket om honom men det kommer att bli bra. Jag finns här och i hans hjärta och han finns där i mitt och någon gång ses vi igen och då kommer allt att vara bra och vi kommer att minnas vår första tid som något av det bästa.

Jag måste tro på det i alla fall.