violently happy

Jag är arg på ett ologiskt sätt och kan inte göra något åt det eftersom jag tror att det mesta bottnar i min och Js jävligt otillfredställande konversation igår. Jag var ledsen och trött redan innan och jag ville bara prata, jag ville bara få lite snäll uppmärksamhet så att jag kunde sova men det känns som om jag ringer och stör eftersom vi är så långt ifrån varandra att våra liv sällan är synkade. Och jag hatar egentligen att prata i telefon och när jag gör det är jag fokuserad på bara det medan J gör annat och jag blir frustrerad för att pengar går åt för att höra honom laga mat. Och han säger åt mig vad jag ska göra och jag blir ännu argare eftersom jag hatar när folk säger vad jag ska göra. Och jag hatar att behöva tänka på pengarna när jag pratar med någon jag tycker om och jag hatar att det ändå inte kändes bra när vi slutade prata och jag fick gå och lägga mig med en liten klump i magen och nu är hela dagen en liten klump för vi kan inte prata förrän ikväll och så tänker jag på allt och bli arg ibland och ledsen ibland och det hela känns ju så jävla pointless för i grund och botten vet jag ju hur mycket vi båda tycker om varandra.
Det är bara så mycket lättare för J eftersom han redan gått igenom allt det här, han har redan vant sig vid att vara ihop med någon så långt borta eftersom hans förra flickvän var på andra sidan Atlanten medan jag satt med H i Stockholm och hela tiden var nära och hade allt på armlängds avstånd. Det klart att det är svårare för mig att väja mig vid att ha någon jag älskar så långt borta. Och ändå är jag så jävla glad att han finns och att vi träffades att jag inte vet vad jag ska göra av alla mina känslor så egentligen borde det inte vara ett problem. Jag vill inte tänka på det som är fucked-up med att vara så långt ifrån honom, jag vill tänka på allt som är så bra med honom och att han finns och faktiskt är min men jag antar att det är en paradox. Som allt annat.