feels like sand

Hemma hos föräldrarna på Ön gråter jag och har ångest över att allt är så jävla orättvist och för att J är så jävla fuckad och inte kan ge mig det jag vill ha.

Vi pratade på planet eftersom det var tre fucking timmar försenat och vi inte kunde höras på natten när jag kom hem och han är så sweet och säger att vi borde prata med varandra fast jag tycker att det är en dålig idé och allt känns så bra och det var tur att han ringde upp mig för annars hade jag på allvar klivit av för att röka för det var panikvarmt och vi var tvungna att sitta där i en timme.

Och jag går inte till jobbet dagen efter för jag är så trött och labil och spenderar dagen med bror istället som är så fin och bra och tröstar och jag tänker så mycket och vill prata med J på kvällen om allt i mitt huvud och inte fan svarar han när jag ringer och vi är back to basics igen och nu vet jag inte ut eller in och jag vet ingenting och ena sekunden är jag så arg och ledsen och gråter och nästa är jag kolugn och tänker att allt ordnar sig.

Min psykolog fick ett akut fall idag och jag har en ny tid på måndag och hon får mig att se allt klarare precis som lillasyster. Jag måste tänka igenom allt, bestämma mig för vad jag vill och sedan göra det. Jag kan inte låte J styra mina beslut även om jag faktiskt tycker så mycket om honom att jag skulle kunna ge upp allt för hans skull.

Frågan är hur mycket han skulle ge upp för mig?