one to blame

Och på måndagen vaknade jag och J ringde aldrig och jag ringde, gick hem till honom och ringde igen och bokade en ny flygbiljett hem för att jag inte orkade vara kvar en dag till i samma stad som honom. När jag fick tag på honom var han så arg för att jag hade ringt honom så många gånger att jag bara tryckte på confirm och köpte biljetten fast den kostade jävla 230 pund för jag ville bara åka därifrån.

Vi träffades en kvart senare på Brick Lane kramades och drack kaffe. Efter fem minuter hånglade vi och fast vi pratade en massa och han försökte förklara sitt handlande och jag var arg och ledsen för allt som hänt var det som om alla våra känslor bara rann av oss och det enda vi såg var varandra och hur bra våra kroppar ändå matchar varandra. Det var det märkligaste jag upplevt i hela mitt liv och jag tycker att jag är så jävla vettig och bra på att vara rak och reda ut saker och inte ha en massa trubbel och nu är allt värre än någonsin.

Och vi umgicks hela dagen och jag stannade ändå och vi pratade en massa och kom väl mer eller mindre överens om att vi inte kunde ha ett sådant förhållande som vi hade haft men att vi tyckte om varandra för mycket för att aldrig mer ses. Och jag stannade med honom över natten och vi hade sex och jag som aldrig har varit särskilt begiven på sängaktiviteter blir helt galen i J för jag vet inte vad det är med honom men sexuellt matchar vi varandra ännu bättre än någon annanstans.
Nästa morgon skildes vi åt vid Bethnal Green Station och han åkte till jobbet och jag grät lite och han sade åt mig att inte vara ledsen utan minnas allt det bra som var vi. Och det var som om vi var ihop igen men det var vi ju inte och det är ju han som vill ha en relation minst och har problem med sin ambivalens medan jag på ett plan bara vill vara ihop med honom och tror att det går att lösa.

Och i slutändan blir det jag som känner mig dum och lurad.