Och när jag sedan kommer hem sent och natten är närvarande i allra högsta grad så kan jag ändå inte låta bli att sakna. Jag saknar så hårt att tårarna ändå kommer även om det känns bra i dagsljus. Inget känns så tomt och så fullt som det där svaga ljuset när det är natt, nästan morgon.
Jag är någonstans nöjd med allt men inuti skrapar det ibland till av något vasst som gör ensamheten så ensam och saknaden så påtaglig. Och jag gör sådant man inte bör - ser på bilder, lyssnar på musik som jag gett och låter känslan vara överallt i mig där det tomt.
Jag vet att man ska försöka glömma men jag vill inte. Jag vill inte att allt ska försvinna och jag vill spara om så bara ett litet fragment av det som var vi och det som fanns och gjorde mig lycklig. Det kommer att finnas kvar och jag kommer att få det igen av någon.
En annan gång, när allt är fulländat.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
det tar tid, och man måste låta det. eller måste och måste, du måste ingenting. inga steg är steg tillbaks, allt går framåt.
du får det igen, jag är säker.
Post a Comment