my secret

Jag vet inte hur jag ska orka med det här eller hur jag ska hantera allt. Det är ok, jag vet att allt går över med tiden och blablabla men det är så jobbigt att vänta ut mina känslor.
Jag var sjukt ledsen igår men orkade trots allt fixa allt och städa bland mina saker innan jag var tvungen att gråta en skvätt i duschen. Sedan drack jag te och kedjerökte med SL i fönstret men satt mest bara och glodde med gråten i halsen.

Det var bättre imorse, jag orkade gå upp och packa och ta mig iväg även om jag blev lite sen men hela morgonen har jag nästan tårar i ögonen och en klump i hjärtat.

Det är så svårt när man inte vet hur det ska kännas och hur det ska gå. Jag har aldrig bearbetat något sånt här i vuxen ålder vilket förvisso gör mig ganska lyckligt lottad men samtidigt helt förvirrad. Ibland är ju allt ok och till och med bra och jag är pepp och happy på livet och tänker att allt löser sig och vi kommer att ses och hänga och det kommer att vara bra fast vi inte är ihop. Och ibland känns allt bara fucked up och det känns som om jag är ensammast av alla och jag undrar varför det inte kunde få fortsätta vara bra och varför J är så fucked up in his head som han är. En liten bit av tiden är jag bara jävligt arg för att det är som det är och för att han har betett sig så jävla kefft och för att jag få lida för det. Och för att han faktiskt är så jävla bra och har allt jag vill ha trots det dåliga.

Han hade rätt - i honom såg jag fan fadern till mina barn.